Metro, 141211 (tryckt version)
Svenska befolkningens inbetalningar till 90-girokonton har på ett år ökat med 600 miljoner till 5,8 miljarder. Det låter bra, men hur mycket av dessa medel når fram till sina tänkta destinationer?
För ett antal år sedan gjordes en undersökning av hjälporganisationernas ”verkningsgrad”. Där framgick att mycket försvann på vägen fram till de behövande. Nu avses inte (avsiktligt) svinn, utan främst administrativa kostnader. Sämst var då av de etablerade ”Röda Korset” och om jag inte minns helt fel ”Läkare utan gränser” var bäst. Framgick gjorde även att i vissa mottagarländer, där pengarna ”distribuerades” utav staten, så försvann det mesta. (Där sitter rika ledare …)
En fundering på vägen: Om pengarna från alla biståndsgivande länder hamnade på rätt adress, hur många hjälporganisationer behövs det egentligen? Frågan är intressant, då det vid flertalet tillfällen nämnts i media, att om de rikaste delade med sig marginellt av sina ekonomiska resurser till dom verkligt behövade, så skulle inte fattigdom existera. (Dock har ordet ”fattigdom” olika betydelser beroende på var i världen man befinner sig. Att ha lite eller obefintliga likvida medel behöver just inte betyda att man är fattig. Detta är dock en gammal västerländsk åsikt, som inte stämmer överallt i världen, då pengar inte är en grundförutsättning för välmående och överlevnad.)
SasjaL 
Reblogga detta på Norah4you's Weblog och kommenterade:
Personligen är det endast en av alla de som samlar pengar jag skulle kunna tänka mig ge till – förutsatt att jag får tillräckligt med pengar för att kunna skänka. Endast Läkare utan gränser uppfyller de krav jag anser finns skäl att ställa på hur skänkta pengar skall hanteras. Men det är jag det.
GillaGilla