Betygssystem

Betygsinflation fick man en aning om redan när jag gick i gymnasiet under början av 80-talet. Där hörde vi variationer på ordet ”genomsnitt” när det gällde betygen – ”Klassgenomsnitt” – ”Skolgenomsnitt” (rel. årskurs) och att fördelningen [helst] av betyg i klassen skulle se ut på ett viss sätt … Vi insåg att systemet gynnande det lokala ”yrkesgymnasiet” med tvååriga linjer (”program”), där man lägger fokus mer på praktiska ämnen, jämfört med övriga där treåriga linjer (Teknis hade då fyråriga och tvååriga) med mer teoretiska linjer (teknik, natur, musik, humaniora)

Betygen har fortsatt stiga [Aftonbladet]
Betyg går upp trots nya hårda kraven [SvD]

En titt på Expressens sidor i ämnet fick mig att inse att nedan ledarskribent drabbats av ‘PP-effekten’ (syftande på O.Palmes och G.Perssons perioder som destruktiva skolministrar) eller mer känd som ‘Flumskolan’ …

Ann-Charlotte Marteus: ”Låt barnen slippa att få underkänt” [Expressen]

Man tar sig för pannan … ‘Tycka synd om‘- resp. ‘Alla ska med‘-syndromen passar sig inte i skolvärlden! Det är bättre att lägga krut på att var och en får den hjälp som behövs. Lösningen är definitivt inte att förlänga antalet obligatoriska år i skolan, som lades fram som förslag för ett tag sedan. Är man skoltrött och/eller har andra problem som t.ex. dyslexi/dyskalkyli och inte får någon hjälp, så förvärras situationen i stället. Diskuterade detta med en gammal bekant här, som tjänstgör – håll i er – som behörig lärare. Vad denne sade skulle kunna sammanfattas med att ‘dom bestämmer och vi tar konsekvenserna’

Advertisements
Det här inlägget postades i Politik, Utbildning. Bokmärk permalänken.